Förra sommaren åkte vi ut till den lilla ort där jag spenderade mina första år men även många fina stunder hemma hos min mormor när jag var yngre.

När vi svängde upp framför huset ville jag bara springa in till mormor och berätta allt hon missat när hon varit borta, som om inget hade hänt. Det kändes så ofattbart att jag inte bara kunde gå in till henne och säga hej, att någon annan bodde där i hennes hus, det är ju mormors hus.

Det har gått många år sen hon gick bort men ibland känns det som igår eller ännu värre, att det aldrig hänt.

Jag saknar dig!

Brr, kallt idag!

Jag har varit välidgt frånvarande här de senaste dagarna, lite låg fortfarande sen helgen om jag ska vara ärligt. Så mycket som måste falla på plats i mitt liv innan jag kan andas ut igen känns det som. Jag stressar runt som en liten vante och är helt slut när jag kommer hem, kan inte dygnet ha lite fler timmar eller kan jag inte få klona mig?