Jag är nog världens svåraste människa att köpa saker till, brutalt ärlig får man ju höra ofta! haha. Började tidigt, i 12-årsåldern om jag inte missminner mig? Mamma och pappa kommer hem från en resa med kläder hon köpt som jag rynkar näsan åt, hon fick behålla det själv!

Igår hittade jag äntligen kappan i rätt grå nyans! Den satt jättefint och jag kände mig som en blandning av en businesswoman och en liten flicka som fått sin första fina kappa att ha till fest!

Så denna kappa står på första plats på min julelista tätt efter ett par rutiga duntofflor att ha hos min pojk när han flyttar, måste ju ha dubbelt upp av allt nu när man kommer bo på två ställen, snurrigt värre!

Kan inte sluta tänka på den 16-åriga pojke som förlorade sitt liv i helgen, känns som massa olika tankar far runt i huvudet..

Tanken slår mig, tänk om jag själv som lärare får elever som är kapabla till något så hemska som detta, som bara inte får hända men som händer.. Vem bär ansvaret? Föräldrar, skola? Personligen tycker jag alla vuxna i barns närheten, kanske inte bär ansvaret men vi borde alla hjälpas åt att vägleda barnen på rätt stig i livet. Hur upptäcker man när ett barn är i farozonen och hur fångar man upp denna individ på bästa sätt?

Tyvärr så finns det de fall där föräldrar förnekar att just deras barn skulle vara kapabla till något överhuvudtaget och med detta förnekande gör man varken sitt barn eller sig själva en tjänst. Det värsta är väl att man inser detta när det väl är för sent.. Blundar man som förälder ibland?

Jag säger som jag alltid säger, det finns inga barn som föds onda, men olika saker formar barn redan i tidig ålder. Och det är upp till alla i barnets närhet hur detta barn kommer bli som vuxen. Visst finns det de barn som föds med en störning men då är det desto viktigare att dessa barn fångas upp tidigt och får den hjälp och stöd de behöver!

Sen finns det ju de som skaffar barn som varken har tid eller ork att ge de allt de behöver och då är det helt plötlsigt upp till samhället att fostra dessa rotlösa barn..

Skänker pojkens anhöriga en tanke i detta mörker..

Jag vann tävlingen jag skickade in till bara på måfå igår, jag som aldrig vinner något får nog allt ta och sluta säga så!

*Happy happy*

Update; Länk fixad för dom som är intresserade!

Jag är så arg så jag vill gråta!! Mina älsklingar har blivit utsatt för vandalism i natt!!!

Och jag vet inte utav vem ens, av någon nedrans jycke eller kanske en j*vla unge som lekt hund har tuggat sönder mina skor! Inte sönder o samma direkt men dom är iaf förstörda i mina ögon..

Frågan är då nu om jag ska köpa mig ett par nya eller gå med dom till skomakarn?

Kommer ju reta gallfeber på mig varja gång jag har dom, kommer tycka dom ser "missbildade" ut. Dom var iofs inte svindyra men är man fattig student som räknas ju varende krona..

Update: Nu med lite eftertanke och med mammas hjälp att kartlägga mina senaste dygn har jag kommit fram till vem den skyldiga äro, nu med facit i hand är det ju inte så konstigt att dom inte har come clean om man säger så..

Äsklingen min är så snäll o köper mig ett par nya som plåster på såren :) Love you!

Nu kan jag också få en god nattssömn.. 

Det här är nostalgi på hög nivå för mig! Om man ska vara

petnoga så ska den iofs vara svagt ljusgrön i färgen

och kanske därav också en annan doft men

märket o den skönt gamla bilden på

tjejen är ju klockren!

 Min pojk vinglar in lagom slirigt efter en utekväll på jobbet igår och däckar i säng på en gång men jag är pigg så jag pladdrar ju på..

Jag påminner honom, som jag alltid gör om det mesta, att min tv-abb. går ut imorgon o undrar hur vi ska lösa det med det nya varpå han säger från out of the blue;

 - Du måste ju fråga Kerstin först...

 Jag funderar, vilken jävla Kerstin?

 - Vem är Kerstin, frågar jag då.

 - Menar du Mats? (min granne som ska ta reda på info först innan jag kan skaffa det nya abb.)

 - Ja, Max.. max.. mask..

 Och jag börjar asgarva, hur kul o flummigt låter inte det här, måste nog också inflika att min pojk vanligvis inte säger saker som inte make sense, inte ens på fyllan om man säger så!

 Jag asgarvar så jag får ont i magen och nästan gråter och han skruvar på sig i sängen och säger till slut;

 - Varför skrattar du åt mig?? Åååh, jag kan inte tänka!

 Och allt det här säger han med lite slirig och sömndrucken röst och då börjar jag skratta ännu mer. Jag försöker förklara varför jag skrattar men han varken förstår eller hör något, det kommer bara skratt.

 - Men du behöver väl inte kunna tänka, du ska ju bara sova, säger jag då mellan mina andfådda skrattanfall.

Sen lugnar jag ner mig igen och han somnar på nolltid.. Ja, vad kul man kan ha precis innan man ska sova!

 Idag innan skolan pratade jag med en kompis från USA, jag blir alltid så nostalgisk o rycks på något sätt tillbaka till det livet man levde där. Så annorlunda. Man var på något sätt en annan person, som om det fanns två utav mig.. En svensk med allt inrutat, stressad o redan "märkt". Och där borta var man som en blankt blad, ingen som kände en o hade en uppfattning hur man borde vara.. Det var så befriande! Men kände verkligen av att man var i möjliheternas land, anything is possible!

Jag o Miss C sprang dagligen på stan o kom nästan alltid hem med minst en påse, speciellt från VS. Dom har ju så mycket fint, allt från lukta-gott, sitt egeg smink men inte att förglömma söta underkläder! Fina shoppingpåsar som andades av lyx o deras matchande ceriserosa silkespapper med mönstret Victoria's Secret all over, det var något speciellt..

Bild: Lånad av Style By Kling

När jag ser dessa bilder så längtar jag tillbaka till Kali, mitt ljuva kali...

Jag & Miss C var så besatta av Jamba Juice.. Hoppas att det en dag kommer hit, känns svårt att leva utan!

Den här bilden talar väl för sig själv??

Bilder: People.com